Berättelser om flickor som fallit offer för sexhandeln.
Namnen är ändrade för att skydda tjejerna.
|
En fiktiv berättelse för att illustrera den hemska världen omkring mig.
Det är varmt ute, riktigt varmt. Svalkan jag fick av ölen jag köpte för en stund sen varade inte länge. Jag går sakta runt i Svay pak, ett av Kambodjas största bordellområden. Hela luften är tung och jag har svårt att andas. Inte för att luften på något sätt är smutsig eller har mindre syre i sig, men för att den ondska och sorg som finns här är så påtaglig att det blir fysiskt. Aldrig har jag varit på ett ställe som är täckt av ett sånt mörker. Det är mitt på ljusa dagen så det är inte så många här och de smutsiga betongbyggnaderna står tomma. Eller tomma är de ju inte. De små flickor som hålls inlåsta finns ju där inne. Eller så mycket som finns kvar av de. Jag fortsätter gå och lite längre fram på gatan står en man som håller upp en skylt där det står “€1 Normal girl, €2 Beautiful girl”. Och där bakom, där uppe i fönstret får jag syn på dig. Jag har aldrig sett en sån liten människa vara fylld av så mycket rädsla och ångest förut. Din lilla kropp har samlat på sig sorg och trauma för ett helt jordklot. Dina bruna, enorma ögon skriker på hjälp och det gör ont att jag inte når dig härifrån. Du är två meter upp och det är ett galler emellan oss. Helt plötsligt försvinner ditt huvud från gallret och jag kan inte förstå vad som fick dig att försvinna så snabbt. Men det tar inte lång tid innan svaret når mig. “Condom or not, its your choice!”. Det är mannen med skyltens röst jag hör och bredvid honom står det en tjock man, med en alldeles för liten tröja, redo med pengar i handen. De pratar och gestikulerar och det sista jag hör är “Just tell me if she refuse do to anything and I will come help you.” Den tjocka mannen flinar och nickar lite lätt, gnussar sig om händerna och går sedan in i betonghuset. In till dig. Han har mord i blicken. Jag kan inte släppa dig. Jag kan inte släppa dina ögon eller dina små händer mot gallret. Jag måste få se dig en gång till, bara veta att du lever. Eller att din kropp lever borde jag kanske säga. Du dog ju för länge sen. Efter ett tag kommer mannen ut ur byggnaden igen. Han drar upp gylfen, torkar sig nöjt om munnen, slänger kvittot på marken och går därifrån. Han går mot friheten, men han lämnar dig bakom sig. Jag ser dina händer kommer fram mot gallret igen. Den här gången skriker inte dina ögon på hjälp. De är bara tomma, precis som du. Du kommer inte därifrån. Och du har gett upp. Jag tar tre steg fram till där kvittot landade och böjer mig ner för att ta upp det vita, skrynkliga pappret. Normal girl €1 står det. Jag studerar kvittot en stund och stoppar sedan min högra hand i bakfickan av mina shorts och greppar tag om kvittot jag fick när jag köpte ölen. Singha €3. Lilla flicka, vad gör världen mot dig? Världen har satt ett pris på dig. Världen har bestämt ditt värde, och enligt världen är du mindre värd än min öl
0 Kommentarer
"När jag var 12 år sålde mina föräldrar mig för att ha råd med att att betala hyran. De sålde mig som ett hembiträde till en rik familj långt ifrån vårt hem. Jag var så rädd, för jag visste att det var en tradition att mannen i huset oftast våldtar och misshandlar kvinnorna som jobbar i hemmet, och den här gången var inget undantag.
Jag delade rum med en annan tjej, yngre än vad jag var, som också jobbade för den här familjen. Hon blev misshandlad dagligen av mannen i huset och tillslut blev hon gravid. När jag fick reda på det gick jag direkt till mannens fru och berättade det. Det visade sig vara mitt livs största misstag. Han band fast mig i en stol och brände mig långsamt med en järnstång och misshandlade mig i timmar. När jag trodde att jag inte kunde bli mer förnedrad så klippte han av mig allt mitt hår, det vackraste jag hade. Efter flera månader av konstant misshandel och våldtäkter rymde jag. Jag hade ingenstans att ta vägen. Jag var 12 år och ensam i ett land som inte var mitt hem. Min familj hade sålt mig och alla jag en gång litat på hade vänt mig ryggen, så jag hade inget annat val än att leva på gatan. Jag levde på gatan tills jag en dag träffade en man, en man som jag trodde kunde förändra mitt liv. Den här mannen var så snäll mot mig och fick mig att känna värdefull, viktig och uppskattad. Han sa att jag var vacker och han lovade mig att jag skulle få ett bättre liv om jag följde med honom. Han var mitt enda hopp. Jag litade på den här mannen lika mycket som jag en gång hade litat på min familj. Jag litade på honom till den dagen han också sålde mig - den här gången för att bli någons fru. Och jag antar att ni kan lista ut resten av historian." Den här tjejen är som ni säkert förstår nu räddad. Hon bor med oss och kämpar varje dag för att läka hennes trauman. Hon fick nyligen reda på att hon har HIV och Eden ministry har hjälpt henne att få medicin. En människa ska inte kunna överleva sånna här hemska saker, men hon står här idag och hon har framtidsdrömmar. Hon ska bli lycklig. När Li Meng Zhu var 14 år var hon väldigt duktig i skolan, men när hon skulle börja gymnasiet sa hennes pappa att han vägrade spendera pengar på en tjejs utbildning. Självklart sårade det Li, så den dagen gick hon hem till en släkting för att äta middag. Där träffade hon en kvinna. En kvinna som skulle förändra hela hennes liv. Förändra hennes liv till ett helvete.
Den här kvinnan verkade veta väldigt mycket om stadslivet, och livet rent generellt, och i slutet av middagen frågade hon om Li skulle vilja följa med henne till storstaden. Eftersom att Li fortfarande var sårad och arg på hennes pappa såg hon det som en utmärkt chans att både få upptäcka storstaden, men också få låta hennes pappa vara lite orolig en stund och kvinnan lovade ju faktiskt att de bara skulle vara borta i 24 timmar. Det var sista gången Li Meng Zhu såg sin familj på över två år. Hon fick aldrig se någon storstad, utan kvinnan tog henne och låste in henne på ett hotell rum och gav henne bara mat när män kom in för att bedöma henne och diskutera hur mycket pengar hon var värd. Efter att ha varit inlåst i 5 dagar, nästan utan mat och vatten, var Li för svag för att ens gråta eller ropa på hjälp och kvinnan hotade med att skada hennes familj om hon ens så mycket som försökte att göra ljud ifrån sig eller rymma. Tillslut köpte en man henne. Han körde iväg med henne, hotade henne och gjorde det tydligt för henne att hon nu är hans fru. Efter två år av ständig misshandel och förnedring lyckades hon fly, och fick hjälp via Eden ministry att förlåta och återförenas med hennes familj igen. Xiao Deng är bara 16 år gammal när en ung, stilig man i kostym kommer fram till henne på stan och frågar om hon vill ha ett jobb. Han berättar att han jobbar för en stor mataffär vid namn Carrefour och att de just nu söker unga, söta och sociala tjejer. Hon är lite skeptisk till en början, men hennes mamma är väldigt sjuk så hon behöver pengarna och han verkar faktiskt vara trevlig. Han märker att hon tvekar och säger snabbt att hon bara behöver fylla i några papper och sen komma på en kort intervju på deras kontor. Han pekar på en vit byggnad som ligger lite längre ner på gatan, kanske 50 meter ifrån dem. Xiao rycker på axlarna och följer med honom. Om hon inte tycker det känns bra kan hon ju alltid gå därifrån, tänker hon. Det hon inte vet är att det beslutet är det som kommer förstöra hennes liv
Hon kommer in på deras kontor och möts av en liten kvinna med ett stort leende, vilket genast får henne att känna sig lugnare. Hon slår sig ner på en stol mitt emot kvinnan och börjar att svara på flera frågor. Allting känns trevligt och bra fram tills kvinnan frågar om hon Xiao är oskuld. Hon skruvar på sig, skrattar till lite och säger att hon tycker att det är en lite generande fråga att svara på, men kvinnan förklarar att de nämligen bara vill anställa fina flickor och att det därför är en relevant fråga. Den unga mannen som kom fram till henne på stan kommer in i rummet och ler mot henne, tackar för att hon följde med och serverar henne ett stor glas Coca Cola. Hon är så törstig så hon sveper glaset utan att riktigt tänka efter och efter bara några sekunder börja hela rummet snurra, allt blir svart och hon faller ihop. Några timmar senare vaknar hon upp på ett kallt golv i ett mörkt rum, helt naken. De har tagit av henne alla hennes kläder och hon kan känna en dunkande smärta från hennes underliv. Hon har ingen aning om var hon är eller vad som har hänt henne, men hon kan höra flera män diskutera vilt utanför det mörka rummet. Några minuter senare ser hon handtaget tryckas ner och in kommer en stor man som stirrar på henne. Han låser dörren efter sig och börjar sedan att slå, sparka och spotta på henne. Han misshandlar henne i över en timme och mellan slagen förklarar han att han tagit flera bilder av henne när hon var naken och medvetslös och att han kommer lägga upp de på internet om hon inte gör allt han ber henne om. Och där, just då, började Xiao Dengs liv som sexslav, leksak och som fånge. Hon blev våldtagen, torterad och förnedrad flera gånger per dag i över 6 månader innan hon tillslut blev räddad. Idag är hon fri, självständig och någorlunda lycklig. Hon har väldigt svårt att förlåta sig själv för vad som hänt henne och kan inte släppa tanken av att ingenting av det här hade hänt om hon bara hade sagt. Men trots kampen inom henne, mardrömmar och tusen ärr i själen har hon äntligen börjat kunna se det fina i livet och är nyfiken inför vad framtiden har att ge henne. En 16 årig tjej som var för godtrogen för sitt eget bästa. En 16 årig tjej som bara ville göra hennes familjs liv bättre men istället förstörde sitt eget. En text baserad på en händelse som Lovisa fått återberättad för sig.
Qing Qing ställer sig på rad med de sju andra tjejerna. Det är dags nu. Hon tittar på männen och biter sig i läppen samtidigt som hon drar upp kjolen, precis sådär som hon lärt sig att göra. Det händer av bara vana nu för tiden. Tjejen bredvid henne vinglar till och grabbar tag i hennes arm för att rädda sig själv från att falla. Hon tittar upp på Qing Qing med en flackande blick innan hon försöker ta sats för att ställa sig upprätt igen, men hon är knappt vid medvetande. Hon har låtit drogerna ta kontrollen över hennes kropp ännu en gång, för det är det enda sättet för henne att orka, men snart kommer hon att falla ihop och Qing Qing vet vad som kommer att hända henne då. Hon tar därför hennes hand för att hjälpa henne att hålla balansen. Och så börjar det. Männen går fram och tillbaka och granskar dem alla från topp till tå. Går fram och smeker dem på kinden medan de tittar ner i deras u-ringning, viskar till varandra, pekar och skrattar. En av männen går bakom ledet och slår till en tjej allt han har på rumpan. Det är den nya tjejen han rör vid, hon som kom hit igår. Alla skrattar medan tårar rinner ner från hennes kinder och man ser hur hon biter sig hårt i läppen för att inte brista helt när hennes ägare, som står i ett hörn längre bort, ger henne en sträng blick som säger att hon måste låtsas gilla det. Han tjänar ju pengar på henne. Qing Qing nästan fnyser åt den nya tjejens tårar medan hennes hjärta börjar bulta allt hårdare. Det här är den värsta delen, för även om hon ber till alla gudar att hon inte ska bli vald vet hon att en del av henne ändå vill ha den bekräftelsen. För om de väljer henne måste hon ju göra något rätt, eller hur? Då betyder väl det att hon är vacker, att hon är en fin flicka? Och fina flickor får belöningar, medan de andra flickorna blir straffade. En av männen pekar på henne och hon nästan ler i en sekund. Han tycker alltså hon är vacker, att hon duger. Men i samma stund som han tar hennes hand, drar henne med sig och hon ser hans djuriska blick stiger paniken i henne och hon vill vända om. Vända om och springa för livet. Vara tjejen som inte blir vald istället, men det går inte. Hon har inget val, det här är inte upp till henne. Så hon sväljer klumpen i halsen, tittar ner i marken och följer med honom. “Snälla, skada mig inte”, viskar hon medan han stänger dörren och hon försvinner ur sikte. Jag står och tar skydd under bordellens tak. Gatorna i the Red Light District är just nu täckta av regn, men det stoppar inte tjejerna från att jobba. Eller rättare sagt, det stoppar inte kunderna från att komma. Tjejerna tvingas att jobba dag in och dag ut, i alla olika väder men alltid i samma kläder. Just nu står de i sina korta kjolar och hackar tänder medan de fortfarande försöker hålla en inbjudande fasad.
En i vårt team står och har en dialog med en hallick. Jag förstår inte vad han säger, men det är tydligt att han är upprörd och att vår närvaro stör honom. Det enda jag lyckas snappa upp av samtalet är att han tycker vi distraherar hans tjejer och skrämmer iväg deras kunder. Men det är inte det som tar min uppmärksamhet, utan det är det jag ser bakom honom. Där bakom honom, på den blöta och kalla trottoaren, sitter det en liten liten tjej. En tjej som jag sen får veta är hans treåriga dotter. Där sitter hon mitt i regnet klockan två på natten och ser på medan drogpåverkade och trasiga tjejer hoppar in i bilar med äldre män. Där sitter hon mitt i natten bland våld och misär, ensammast i världen och härmar sin pappa genom att ropa “tjejer till salu!!” till varje bil som passerar. Hon ser på medan en tjej blir slagen till marken, men utan att röra en min. “Det är min syster”, säger en röst bakom mig. Jag vänder mig och möts av en tanig, blek liten tjej. Hon måste ha sett min förtvivlan. “Om du tycker att det där är tragiskt så vill du inte titta in i hennes framtid, för det blir värre.” Flickan vet vad hon pratar om, för hon har själv varit där. Hon har själv varit den lilla flickan som står och ropar till alla bilar som passerar, som hjälper sin pappa att göra affärer. Under hela hennes uppväxt fick hon se honom lura och sälja små tjejer. Hon sov på dagen och var sin pappas skugga på natten. Han såg alltid efter henne och hon kände sig trygg. Hon kände sig trygg fram till den dagen hon såg sig själv i spegeln och upptäckte två knölar på brösten. Det var då hon insåg att det var kört. Hon hade sett vad de gör med sånna. Hon gjorde allt i sin makt för att hennes pappa inte skulle se henne som en tjej, som en av dem. Hon tejpade sina bröst, eller de bröst en 9årig liten flicka kan ha, och klippte av sig håret för att vara så lik en kille som möjligt. Men det hjälpte inte. För en dag kom den dagen hon alltid hade fruktat. Den dagen där hon ropade “flickor till salu” men hennes pappa gav bort henne istället. Jag står och lyssnar på denna flickas fruktansvärda historia och ska precis börja berätta att jag kan erbjuda henne ett bättre liv, att jag kan ge henne en framtid. Men precis då blir vi avbrutna av en tjock man i skinnjacka som kommer fram och viftar med lite pengar. Han stinker sprit och ler mot oss samtidigt som han tar sig mellan benen. Det är första gången jag ser ett leende utstråla så mycket ondska. Ett leende som säger allt annat än vad ett leende annars brukar säga. Flickan ser på honom. “Nej, hon är inte till salu”, säger hon. “Bara jag.” Hon ber mannen att gå i förväg, tar ett steg närmre mig och viskar så tyst att knappt jag hör. “Lova att du kommer tillbaka och tar mig och min syster härifrån.” Sen vänder hon om och jag ser henne försvinna, ovetandes om vi någonsin kommer att se varandra igen. Jag kom tillbaka två veckor senare, men hon var borta. Hon hade blivit såld till Thailand och ingen vet om hon fortfarande lever. Jag tänker på henne ofta och än idag kan jag höra hennes viskning och smärtan som fanns i den. Det gör ont att veta att jag inte kunde rädda henne, men jag kunde iallafall uppfylla en av hennes önskningar. Den kvällen räddade vi hennes syster. Hennes syster är med oss nu. Hon är trygg och hon har en framtid. Hon kommer få det livet hon själv aldrig fick. -Berättelse baserad på en tjej som nu jobbar för Eden Ministrys upplevelse. När Waing Waing var bara en liten bebis blev hon såld till ett barnlöst par borta i ett annat land. Allt var bra och de tog väl hand om henne, fram till den dagen frun i familjen blev gravid. Det som hade kunnat bli en saga med ett lyckligt slut blev istället en mardröm, för när de fick sitt nya barn gick Waing Waing från att vara deras enda skatt till att bli familjens slav. De fryste ut henne från familjen helt och hållet, segregerade henne från deras biologiska barn och utsatte henne för både svält och misshandel.
Efter att ha fått utstå både fysisk och psykisk misshandel under en längre tid, från de som tidigare varit hennes trygghet, fick hon nog. Hon klarade det inte längre. Det var för smärtsamt. De kramar hon tidigare fått hade bytts ut till slag och sparkar och hon såg bara en utväg: att rymma iväg med sin enda vän, en kille från skolan. Men efter ett tag visade sig denna kille vara allt annat än hon trodde att han var. Han var droghandlare men också drogberoende själv och efter bara några månader tillsammans lämnade han Waing Waing på en smutsig toalett på en tågstation långt ifrån deras hem. Där satt hon. Helt övergiven. Helt ensam. Hennes biologiska familj sålde henne för att kunna betala hyran och hennes nya familj ersatte henne med ett annat barn. Och nu hennes enda vän. Vem vänder man sig till då? Vem och vad lever man för? När hon satt där på tågstationen helt övergiven kom en kvinna fram till henne. Denna kvinna visade omsorg och sa att hon ville hjälpa henne, och på grund av hennes sårbarhet och desperata jakt på kärlek accepterade Waing Waing kvinnans erbjudande. Men efter en stund skulle hon få reda på att kvinnan inte var personen som skulle rädda hennes liv, utan tvärtom. Hon skulle släcka det. Men vid det laget var det redan försent, då fanns det ingen återvändo. Kvinnan visade sig vara en bordellmamma och såg till att Waing Waing snabbt blev inskolad genom misshandel och våldtäkter. Strax därefter såldes hon till en bordell där hon tvingades till att bli männens sexslav. I tre dagar jobbade hon i bordellen. Tre dagar fyllda av slag, förnedring, män efter män och våldtäkter efter våldtäkter. Hennes tårar, skrik och rop på hjälp blev totalt ignorerat och de lät henne knappt vila innan det var dags igen. Ingen hörde henne och ingen ville höra henne heller. Men tillslut lyckades hon lura männen, få tag på en mobiltelefon och ringa polisen som kom och räddade henne. De visste inte vad de skulle göra med henne så de ringde runt till olika organisationer i stan och tillslut nådde de fram till oss. Edens team kom till tågstationen den kvällen och där hittade de henne. En liten liten men modig flicka, ståendes barfota med en vettskrämd blick. I handen höll hon en liten svart plastpåse som innehöll allt hon ägde. De tog henne till Edens hus där hon fick duscha och sätta på sig nya, rena kläder och det krävdes inte mycket tid med flickan för att förstå att hon hade djupa emotionella sår i själen som skulle ta lång tid att läka. En fiktiv berättelse.
Kära syster. Jag vill att du ska veta att jag gjorde allt för att skydda dig, allt för att det här inte skulle hända. Jag visste att många flickor i byn försvann spårlöst, men inte du. Du skulle inte bli en av dem. Men det blev du. Så förlåt för att jag inte var där och kunde skydda dig. Förlåt för att de tog dig och förlåt för att din kropp bara blev ett hål för de att tömma sig i. Kära syster. Jag blundar när jag ser de andra flickorna gå till skolan och jag håller för öronen när jag hör dem skratta, för det dödar mig att veta att du aldrig fick uppleva din första skoldag och det dödar mig ännu mer att deras skratt inte är ditt skratt. Får du skratta där du är? Vet de om att du älskade att dansa och att du älskade att springa? Får du skratta sådär som bara du kunde? Kära syster. Jag minns allting, varenda detalj. Jag minns hur du nöp mig i armen när du ville retas, hur dina mungipor ryckte när du försökte vara sur men egentligen ville skratta och hur du kom in till mig om kvällarna och sökte tröst när mamma och pappa bråkade. Och även fast jag vet att du aldrig kommer öppna min dörr igen och krypa ner i min säng så tittar jag alltid dit innan jag släcker lampan. Alltid. Kära syster. Pappa finns inte längre. Ditt försvinnande och tanken av vad andra män gör med dig gjorde för ont i honom. Sorgen tog över, han såg svart och han försvann han med. Men mamma, hon sitter fortfarande och väntar på dig. Hon lägger sig sist av alla och vaknar innan solen går upp för att kunna ta emot dig ifall att du skulle hitta hem igen. Men du kommer inte. Du kommer aldrig komma. Ditt ansikte dyker inte upp och mamma dör på nytt varje gång hon inser det. Kära syster. Jag vet inte var du är, vilka du är med eller vad de gör med dig. Jag vet inte om någon är där och torkar dina tårar, svarar på dina skrik eller säger att allt kommer bli bra även om det är en lögn. Jag vet inte ens om du lever längre. Men en sak vet jag. Du kommer alltid att vara min lilla syster. Kära syster. Jag saknar dig. |
|
Proudly powered by Weebly
